Allt måste vara normalt. Alltså, får man absolut inte göra något ANNORLUNDA. Det kan vara småsaker, som att säga fel saker vid fel tillfälle, skratta lite för högt, plötsligt få lust att sjunga på tåget, springa och hoppa bara för man har lust, prata med någon på tåget, eller skälla ut någon på tåget (för att de sjunger rasistiska sånger).

Man ska helst också KLÄ sig normalt. Det vill säga så att man passar in i sammanhanget. Att klä sig fel kan innebära en TOTALKATASTROF!!!! FY, man får inte klä upp sig bara för att man känner för det, då är man alldeles galen och sannorlikt högfärdig också. Att säga som man tycker bör man inte heller göra, man ska säga saker som andra vill höra. De vill inte höra vad man tycker. De vill höra de de tycker. Jag tycker inte alltid som de. Man ska inte vara bestämmartypen. Särskilt inte om man är tjej. Då tror man att man är någon. Ingen ska bestämma. Inget blir gjort. Vem bryr sig? Bara flyta med och hoppas på det bästa. NÅGON kanske gör något??

Häromdagen på Emmas klassträff hade jag klätt mig i en chockrosa klänning. I övrigt helt normal i bomull.

Det skulle jag verkligen INTE gjort. FY, Ulrika, man kan inte klä sig i chockrosa när alla kommer i vanliga jobbarkläder. Inget fel på vanliga kläder, men jag kände för min klänning. Då kom det fram en snorkig unge och sa "Varför är du så finklädd då, och varför är du så fin i håret"? Detta med den otrevligaste, argaste rösten man kan tänka sig. Efteråt kommer man på alla bra svar. Jag kunde ha svarat: "För jag ska träffa Drottning Silvia ikväll". Men det svarade jag ju inte. Jag sa bara "för att jag har lust". Så jävla tråkig kommentar. Tänk om man alltid hade lite försprång på sådanahär typen av händelser, så att man kunde leverera bra kommentarer när man gjorde något utanför det normala. Varför måste allt vara så förbannat TRÅKIGT. Tänk om alla bara flippade ut och var sig själva, som man var när man var barn. Gud vad roligt alla skulle ha. Tänk, att få vara barn igen! I och för sig gällde normalmallen då också minns jag nu... Alla skulle vara som de var egentligen. Hur är man då? Vet man det? Inom MIG finns iallafall en galen flicka som gör som hon vill när hon vill och hur hon vill. Jag bryr mig faktiskt inte om vad andra tycker. Jag trivs med att vara lite knäpp ibland. Så ursäkta lilla snorkiga flicka, här är det jag som bestämmer, du och din tråkighet kan gå någon annanstans.

Vimmelkantig vid 3-4 i natt, hittade inte mitt leg, taxi, massa människor, fula gula rutade filtar, vita lakan, ganska skön kudde faktiskt, äcklig stor skjorta, smutsiga hala golv, sladdar, sprutor, mask, lösningar - sen vidare. Hård säng, hiss, korridorer sen fullt med blodiga och kräkiga människor, trevlig personal, ingen mat. Mer slangar och mer masker med gaser, mer lösningar. En fick hjärtattack. En blödde ner ett helt golv. En annan kissade ner hela rummet. Nej, jag fick inte åka hem, fast jag frågade trettioelva gånger. Mer sprutor, mer gas i mask. Sen hem på nåder.

Vart har jag då varit i tretton timmar?

Då jag var liten tillbringade vi hela somrarna på landet. Huset vi bodde i var byggt av min morfars far.

Huset finns på Skånes högland. Det är målat med Falu Rödfärg och har vita knutar. Där var vi hela 10 underbara veckor varje sommar. Kring oss fanns underbara åkrar, ängar och kohagar. En bit framför huset fanns en underbar ekskog. På "Landet" var allt bra. Var det fint väder sjöng vi och plockade blommor. Regnade det samlade vi vatten i kärl och pyttsade i en stor balja som vi sedan badade i då det blev fint väder igen. På vinden fanns det mycket saker. Vi gjorde ett museum.

Då jag var runt 6 år hittade jag min dröm på vinden. Det var gamla glasfotografier i hundratals, som min morfar tagit. Glasfotografier är så att det svarta ser vitt ut, och tvärt om. Jag satt i timmar och tittade på dessa bilder.

De var fantastiska. Alla proportioner var perfekta, och motiven var fantastiska. Jag satt där och drömde, och tänkte att när jag blir stor ska jag framkalla alla dessa bilder så att jag ser hur de ser ut på riktigt. De låg i ljusbruna kartonger, och bredvid dem stod morfars gamla kamera.

Så hände det sig att "Landet" helt plötsligt blev sålt. Bilderna var BORTA. Det var för några år sedan detta hände. Sedan dess har jag sörjt dessa underbara bilder, som jag suttit och tittat på så mycket i min lyckliga barndom. Nu visar det sig dock helt plötsligt att bilderna finns kvar. De hittades under isoleringen på vinden, och bilderna har tagits hand om av Hörbys Hembyggsförening. De har nyligen framkallats, och de ska få en egen utställning.

Så nu ska jag äntligen få se bilderna framkallade, som i min dröm från barndomen.

Man ska vara hel inuti och utanpå. Det mesta syns inte tack och lov! Kan man försvinna ett tag på någon slags lagningsverkstad? Hur gör man för att vara glad och positiv, när hela ens kropp är en totalkatastrof?

På något konstigt sätt vänjer man sig vid att ha en helkonstig vardag, där man inte kan planera in något.

En dag kan vara OK, och så är nästa totalkatastrof. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att vara frisk, och bara vara fri att göra vad man vill, när man vill, och hur man vill. Tänka att imorgon ska jag åka in till stan, och så verkligen kunna göra det. Bara en sån ska som att slippa läkarbesök, som denna månaden uppgått till ca 5-6 stycken, inklusive provtagningar och dylikt. 

Jag kommer ihåg en sak från när jag var liten. Det var någon som sa till mig "du ska vara glad att du är frisk",

jag kanske var en 7-8 år. Denna mening ekade länge i min hjärna. Jag VAR verkligen glad och tacksam över detta. Jag tänkte på det som sagts ofta. Nu lever man i en annan verklighet. Man kastas mellan hopp och förtvivlan.

Man hoppas och tror att allt ska bli bra, oftast är det faktiskt så att man tror det. När man har trott det för 1000-gången tänker man att man faktiskt kanske aldrig kommer att få leva ett normalt liv. Gå till jobbet, gå på gymmet, träffa kompisar, göra roliga saker med barnen, åka utomlands, prata om normala saker med folk - sånt som alla andra pratar om. Veta att imorgon kommer jag vara hyfsat pigg och kunna gå upp ur sängen. Kunna veta att jag orkar leka med Erik, som är superkul! Att slippa släpa sig igenom dagen i någon slags halvdimma, bara en sån sak!! 

Vad ska jag berätta? Jaha, nu är det så här och så här med det här och det där. Vad ska man berätta när man inte har något att berätta. Man kan ju alltid småprata lite om barnen förstås. Sen kommer alltid frågan: "vad gör du då?". Då blir det svårt. Man måste välja noga vad man ska säga. Man får inte låta negativ. Man kan inte säga förlite, då kommer oftast en följdfråga. Sen blir det för mycket, och man måste försöka trassla sig ur det hela när man märker att personen egentligen bara frågar av ren artighet. Säger man bara precis som det är blir man "den där knäppisen", eller "den där sjuka människan" (som man inte vill vara). Allt ska vägas på guldvåg.

Är man ledsen en dag, är man negativ och identifierar sig med sina sjukdomar. Man får absolut inte vara ledsen. Det är totalförbud på det. Jag har kommit på att det bästa sättet är att inte prata med någon. Då slipper man eventuella totalkatastofer.

Jag undrar någon gång ibland hur det skulle vara att byta kropp en dag med någon annan. Kanske för att se hur det kändes att vara normal, eller för att den andra skulle få någon slags insikt i hur det är att behöva planera hela ens vardag och liv efter att man inte är frisk. Om det någonsin blir någon slags ordning får man väl se. Man får väl hoppas. Är man ledsen göra man sig icke besvär.

Jag undrar bara "vem ska trösta knyttet"? Knyttet är också ledset ibland.