Avklädning. Påklädning. På med en stor skjorta med snörning bak. Strumpor, plasttossor, samt en slags städrock

av blå papper. Lägges på brits. Väntar. Det kommer tillslut en läkare som ska lägga totalblockad i min arm.

Hon använder en ultraljudsapparat för att se så att hon hamnar rätt. Tror att det är nervknutan som leder ut i armen hon letar efter. In med en stor nål. Armen, (som ligger på magen), rycker till flera gånger. Sedan börjar det domna och sticka något gräsligt. Efter ca en timme händer så något. Min arm (den som fortfarande ligger på magen - trodde jag), ramlar ner längs med sängkanten. De hade glömt att fälla upp stödet, så att den bedövade armen inte skulle falla ner. Jag har nu alltså tre armar. Jag tar min "friska" hand och plockar upp den bedövade armen, och lägger den bredvid mig och håller fast den. Sen kommer de och fäller upp "stödet". Nu känns det som om vänster arm ligger där den låg då den bedövades, men där är det tomt. Vid min långsida ligger något varmt och köttigt,

som uppenbarligen är "armen". Jag har under tiden som gått lyckats lista ut att det "RL" som står i taket förmodligen står för rörledning, och inte röntgenläkare som vid en första anblick blev hjärnas första tolkning.

Den avfärdades dock snabbt då jag insåg att det inte kan ligga en röntgenläkare i taket. VÄNTA. Jag fick vänta i tre timmar på min tur. Sedan var det dags att tvätta min arm. De tar min lealösa arm och håller upp den och tvättar den, vrider den lite hursomhelst, sen lägger de ner den igen. Nu rullas jag så in till operation. De lägger armen som inte är min, fast sitter på min kropp, på ett långt bord bredvid britsen. Sen plockar de fram en massa grejer. Jaha, sedan sätter de ett grönt skynke för. Äntligen känns det som, då jag är trött på att se min arm som inte är min.

Sen ställer jag som vanligt en miljard frågor om allt i operationssalen, instrumenten, tillvägagångssättet, plattan, skruvarna osv. tills deras öron börjar att blöda. De kontrar med att säga att de inte kan svara på mina frågor, då det inte är någon som någonsin tänkt på det jag frågar om. Då säger jag att man inte kan lära sig något om man inte frågar, varpå de blir lite gladare och ger mig företagsnamnet till de som tillverkar plattan som ska sättas in i handleden. Tillslut fick jag även se en "live" efter lite tjat. Jaha, sen var det klart. Bedövningen var det gräsligaste jag någonsin varit med om. Nu ville jag bara att den skulle släppa, vilket den inte gjorde. Jag fick hjälp med att klä på mig, armen levde helt sitt eget liv. Sjuksköterskan höll rätt på armen. Sen somnade jag i fåtöljen med macka i mungipan. Vaknade dock omedelbart då jag hörde en stor suck långt bort i korridoren. Pappa. Så äntligen hem. Efterförloppet blev inte riktigt som väntat, men nu sitter jag här med en skrynklig hand, full med blåmärken, gipsad och klar. Vilket galej bara för en klantig vurpa på snötäckt is med högklackade stövlar!