Allt måste vara normalt. Alltså, får man absolut inte göra något ANNORLUNDA. Det kan vara småsaker, som att säga fel saker vid fel tillfälle, skratta lite för högt, plötsligt få lust att sjunga på tåget, springa och hoppa bara för man har lust, prata med någon på tåget, eller skälla ut någon på tåget (för att de sjunger rasistiska sånger).

Man ska helst också KLÄ sig normalt. Det vill säga så att man passar in i sammanhanget. Att klä sig fel kan innebära en TOTALKATASTROF!!!! FY, man får inte klä upp sig bara för att man känner för det, då är man alldeles galen och sannorlikt högfärdig också. Att säga som man tycker bör man inte heller göra, man ska säga saker som andra vill höra. De vill inte höra vad man tycker. De vill höra de de tycker. Jag tycker inte alltid som de. Man ska inte vara bestämmartypen. Särskilt inte om man är tjej. Då tror man att man är någon. Ingen ska bestämma. Inget blir gjort. Vem bryr sig? Bara flyta med och hoppas på det bästa. NÅGON kanske gör något??

Häromdagen på Emmas klassträff hade jag klätt mig i en chockrosa klänning. I övrigt helt normal i bomull.

Det skulle jag verkligen INTE gjort. FY, Ulrika, man kan inte klä sig i chockrosa när alla kommer i vanliga jobbarkläder. Inget fel på vanliga kläder, men jag kände för min klänning. Då kom det fram en snorkig unge och sa "Varför är du så finklädd då, och varför är du så fin i håret"? Detta med den otrevligaste, argaste rösten man kan tänka sig. Efteråt kommer man på alla bra svar. Jag kunde ha svarat: "För jag ska träffa Drottning Silvia ikväll". Men det svarade jag ju inte. Jag sa bara "för att jag har lust". Så jävla tråkig kommentar. Tänk om man alltid hade lite försprång på sådanahär typen av händelser, så att man kunde leverera bra kommentarer när man gjorde något utanför det normala. Varför måste allt vara så förbannat TRÅKIGT. Tänk om alla bara flippade ut och var sig själva, som man var när man var barn. Gud vad roligt alla skulle ha. Tänk, att få vara barn igen! I och för sig gällde normalmallen då också minns jag nu... Alla skulle vara som de var egentligen. Hur är man då? Vet man det? Inom MIG finns iallafall en galen flicka som gör som hon vill när hon vill och hur hon vill. Jag bryr mig faktiskt inte om vad andra tycker. Jag trivs med att vara lite knäpp ibland. Så ursäkta lilla snorkiga flicka, här är det jag som bestämmer, du och din tråkighet kan gå någon annanstans.

Vimmelkantig vid 3-4 i natt, hittade inte mitt leg, taxi, massa människor, fula gula rutade filtar, vita lakan, ganska skön kudde faktiskt, äcklig stor skjorta, smutsiga hala golv, sladdar, sprutor, mask, lösningar - sen vidare. Hård säng, hiss, korridorer sen fullt med blodiga och kräkiga människor, trevlig personal, ingen mat. Mer slangar och mer masker med gaser, mer lösningar. En fick hjärtattack. En blödde ner ett helt golv. En annan kissade ner hela rummet. Nej, jag fick inte åka hem, fast jag frågade trettioelva gånger. Mer sprutor, mer gas i mask. Sen hem på nåder.

Vart har jag då varit i tretton timmar?